1868-1940 French Edouard Vuillard Galleries Jean-Edouard Vuillard, the son of a retired captain, spent his youth at Cuiseaux (Saone-et-Loire); in 1878 his family moved to Paris in modest circumstances. After his father\'s death, in 1884, Vuillard received a scholarship to continue his education. In the Lycee Condorcet Vuillard met Ker Xavier Roussel (also a future painter and Vuillard\'s future brother in law), Maurice Denis, musician Pierre Hermant, writer Pierre Veber and Lugne-Poe. On Roussel\'s advice he refused a military career and entered the Ecole des Beaux-Arts, where he met Pierre Bonnard. In 1885, Vuillard left the Lycee Condorcet and joined his closest friend Roussel at the studio of painter Diogene Maillart. There, Roussel and Vuillard received the rudiments of artistic training.  Related Paintings of Edouard Vuillard :. | Watts, in her sofa | self portrait | Reading | Tea of a model | In Bed |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Adam Willaerts
(July 21, 1577, London - April 4, 1664, Utrecht ) was a Dutch Golden Age painter. Willaerts (occasionally Willarts, Willers) was born in London to Flemish parents who had fled from Antwerp for religious reasons. By 1585 the family lived in Leiden. From 1597 until his death, Adam lived in Utrecht, where he became a member of the Guild of St. Luke in 1611, and subsequently rose to dean in 1620. His sons Cornelis, Abraham, and Isaac followed in his footsteps. He was known as a painter of river and canal pieces, coastal landscapes, fish-markets, processions, and genre scenes. He also painted villages and marine battle scenes.
James Mcneill Whistler
American Painter and Printmaker, 1834-1903 James Abbott McNeill Whistler's deft brushwork and mighty ego made him one of London's best-known painters in the second half of the 1800s. Born in Massachusetts, Whistler spent most of his adult life in England and France, in an era when an American artist in Europe was something of a rarity. He specialized in landscapes and (especially later in his career) portraits; stylistically he is often linked with Claude Monet and August Renoir, though he was not exactly part of the Impressionist movement. His etchings also are highly regarded. Witty, cranky and a bit of a devil, Whistler was a regular gadabout in British society. He had a famous long-running feud with the playwright Oscar Wilde, each of them trying to outwit the other with cutting public remarks. Some critics of the era considered Whistler's work to be smudgy and too radical; after viewing Whistler's 1875 study of fireworks over the Thames, Nocturne in Black and Gold: the Falling Rocket, John Ruskin wrote: "I have seen, and heard, much of cockney impudence before now; but never expected to hear a coxcomb ask two hundred guineas for flinging a pot of paint in the public's face." Whistler successfully sued Ruskin for libel but was awarded only a farthing in damages,